Kvällens hundpromenad blev för tredje gången med T och S. Tidigare var de kompisar men nu har läget blivit lite mer spänt. De har visst rykt ihop ett par gånger. Sambon trillade av hästen på gårdagens lektion och är lite ledbruten och för att skona honom så delade vi på oss eftersom hundarna for lite mot varandra (de är väldigt uppvarvade när vi hämtar dem). Efter en halvtimme stämde vi träff i skogen och tog sista halvtimmen tillsammans. Det är intressant att "leka Cesar" och försöka läsa hundarna för att kunna avleda/korrigera lätt innan det hinner bli något och belöna när hunden tar kontakt med "andra änden av kopplet" istället för att börja stirra mot den andra hunden. Det gäller att balansera så att uppmärksamheten inte blir spändhet vilket nog i sig kan trigga igång något. Jag hade schäferflickan T (bråkstaken). Hon mullrade kort några gånger men vi skötte oss alla fyra riktigt bra. Intressant nog var min T mindre stressad och mer lyhörd mot mig när vi gick tillsammans med sambon+hund än när vi gick på tu man  hand. Ja, jösses vad jag skulle vilja förstå mer om hur de funkar! Kameran glömdes förstås hemma, men här är permisschäfern från förra hösten.

Förr tänkte jag på våren som skirt grön. Numera tänker jag mer på att det är väldigt gråbrunt - och grönt. Det är kontrasterna som gör att man upplever det gröna så grönt. Det är skönt på landet, men "i stan" har vi Bergianska trädgården och det är inte heller så illa. Här finns fantastiska lundmiljöer, spirande perenner och förstås den japanska delen. Och gott om skyltar som berättar om växternas namn, bra för oss trädgårdsnybörjare. Här är bilder från helgens besök.