Helgens persmishund var inte sugen på några långpromenader. Lilla fröken S, kampis/rottisblandning, verkade dock trivas bra bland höstlöven i Vasaparken. Där finns tillräckligt med saker att  upptäcka. Hon lärde sig jättesnabbt att kamera betyder godis, och ställde gärna upp som fotomodell. Hon lärde sig också att om hon slutade bita i kopplet så kunde man också få godis. För att kunna sluta måste man börja också... jag tror faktiskt att hon tänkte i så många led.

"Gäsp, vad det är tråkigt att vänta på tunnelbanan."

"Men lite träning på överaskande möten i trång miljö bjuds det på. Inte för att jag behöver träna på sådant, kan det rätt bra!"

Vår lilla terveruen kan tydligen nafsa efter den som håller i kopplet när hon ser andra hundar. Det hade vi ingen aning om på förra promenaden, och då visade hon inga sådana tendenser. Nu spanade vi förstås efter andra hundar för att vara beredda, och jag kunde tyvärr inte låta bli att tänka på att Cesar Millan påpekar att hundarna fångar upp vad man föreställer sig och man det man föreställer sig sker... 'Nå, det gick bra och den lilla raringen skötte sig lika bra som förra gången.

För övrigt har jag skaffat ett bibliotekskort igen. Det har hänt en hel del på tjugo år! Nu kan man kolla upp vad som finns på stadens olika bibliotek på datorn, och är en bok utlånad får man veta när den senast ska lämnas igen. Man har ett kort med kod som man använder för att själv registrera sina egna lån (böckerna fotas och ut kommer ett kvitto med titel etc. samt återlämningsdatum)! Det kommer automatiskt en påminnelse till mejlen om återlämning.

Annat var sig likt. Den lugna stämning med människor som söker, som funnit och läser. Bibliotekarien med sina glasögon, pagefrisyr, kofta och vänlighet och all tid i världen att hjälpa (den nygamla) biblioteksbesökaren till rätta. I love it!

Första lånen blev en rysk deckare (efter tips från arbetskamrat, och som också var den som indirekt fick iväg mig till biblioteket "Ska du köpa boken, den finns ju på biblioteket?!") och första delen i Kjell-Olof Feldts självbiografi. En tredje bok som jag ville låna fanns magasinerad på Stadsbiblioteket och kunde hämtas där dagen efter.

Denne stilige man mötte vi i Florens under en långhelg i Italien. Jag föll pladask för honom, David (förstås) och några andra statyer på piazzan utanför Uffizienterna. Det är omöjligt att inte fångas av skönheten. Tar man sig tid och tittar på detaljerna måste man förundras över att sten kan vara så levande. Jag kan inte mer om konst än några svaga hågkomster från lektionerna i gymnasiet, men nästa gång vill jag veta mer från en kunnig guide.

Annars blev det som vanligt på semestrar mycket traskande, mat och dryck. Höjdrädda sambon följde motvilligt upp de 414 trappstegen i klocktornet. Med Florens för sina fötter mjuknade han - i dubbel bemärkelse :-) - och var sedan inte omöjlig att dagen efter få med upp i ett torn i Lucca. Att ta sig upp i torn och andra höga byggnader för att få utsikt är något av en fix idé. Väl värt lite träningsvärk i vaderna. Och nyttig KBT-träning för höjdrädda medresenärer!

Utsikt från ett torn i Lucca. (A, jag tror inte att det är samma torn som vi tog oss upp i. Men utsikten är i stort sett densamma.)

Det går inte att gå förbi maten. En av de kulinariska höjdpunkterna var denna ljuvliga kronärtsskocka som vi åt på ett ställe som heter Zaza, efter tips från en arbetskamrat. En speciell upplevelse var besöket på Il Latini som en annan arbetskamrat tipsat om. Värt ett eget inlägg... (och besök).

Sista kvällen åt vi på en restaurang i Pisa som välkomnade hundar! Vilket paradis. "Io posso entrare" betyder "Jag får komma in", och det finns även en italiensk sajt med det namnet som har tips om vilka restauranger, hotell etc. i Italien som välkomnar hundar. Jag läste en google-översättning av sajten, där skribenten ondgör sig över att hundar inte alltid är välkomna på restauranger och i mataffärer. De skulle bara veta hur det är här i Sverige. På grund av Livsmedelsverkets regler är det inte ens upp till restaurangägare om hundar får följa med husse och matte in.

I Lucca hittade vi en hundbajspåsehållare med pedagogiska instruktioner. Runt gamla staden går en fyra kilometer lång mur som också är en promenad med träd och gräs. Man har utsikt på staden åt ena sidan och det toscanska landskapet åt andra hållet. Jodå, där rastades vovvarna. Sambon och jag såg ut lika fån-glada ut som Toker när vi stötte på en stilig schäfer på morgonpromenad med matte och husse.

men vi har köpt en begagnad kanadensare! Vi fick äntligen napp på vår lapp i fritidshusområdet. En äldre kvinna ville sälja sin kanadensare eftersom inte ens barnbarnen var intresserade av den längre. Nu slapp vi hyra släp. Vi lastade in halva kanoten i bilen och sedan fick jag jogga bakom och hålla upp bakdelen medan sambon körde bilen hem till stugan. Som tur var mötte vi inga människor, det såg nog lite lustigt ut. Nu kan jag knappt bärga mig till nästa säsong, då ska det paddlas! (A, du hänger kanske med? Jag lovar att det inte blir någon å-ränning.) Den skymtar framför stugan, grön och fin!

Vi hade ingen permishund hos oss i helgen, men har varit ute på ett par kvällspromenader. Första gången fick vi gå ut med 10 japanska chin (?), som inte hade någon koppelvana. Hjärnan fick jobba på ett annat sätt, kan man säga. Nästa promenad blev mer traditionell, vi gick med en tervueren (stavning?) som var lite hispig men väldigt kelig och kontaktsökande när vi stannade för en liten "gosstund".

Utan valpen hade jag inte sett dimman över St Eriksbron i arla morgonstund. När jag en vanlig vardag går till jobbet är det något fler människor och bilar här. Jättemånga! Dimman från vattnet under bron ger en speciell stämning.

Valpen T kissar, igen. Vi har som tur är en liten refugplantering med jord och stenar några meter från porten som är en räddning för de mest nödiga. En del är kinkiga och väntar tills det finns gräs. Lille T tog en andra kissning här. Visst är han söt, fortfarande valp men snart börjar han nog lyfta på benet.

På en av de många kisspromenaderna mötte vi en pojke i 10-12-årsåldern som mycket artigt ursäktade sig och frågade vad det var för ras. Herdehund, en vit schäfer förklarade jag. Han var nöjd med svaret, sken upp i ett stor leende och sade att han tyckte att hunden såg ut som en varg och lade till "jag älskar vargar". Vi gick vidare och var sitt håll men jag kände lite större hopp om mänskligheten.

"Tistlar Är gott - och jag ser rätt grym ut för att vara valp! Eller hur?" Mmm, precis som när man  uppförstorar insekter så att de ser ut som urtida monster.

Valpen har också vant sig vid jättestora fåglar (gäss). De var inte så läbbiga när man tittat ett tag. Men först var han avvaktande och uppmärksam, som synes.

Det blev också lite "passivitetsträning" på trappan vid Karlbergs slott. Det gick utmärkt, efter grusgrävning, rådjursmöte, konfrontation med helfigurer-i-papp-i-full-krigsmundering-och-väldigt-elaka ögon, tränande rekryter (officersämnen?). Tänk vad en liten park nästan mitt i Stockholm kan erbjuda!

Efter lite vila var det skönt att få ge plastgrisen en omgång.